Vattenbruk

Vattenbruk, även kallat akvakultur, är ett samlingsnamn för odling och uppfödning av vattenlevande djur och växter. Det kan vara till exempelvis fisk, kräftdjur, musslor, ostron, sjöpungar och alger.

I Sverige är vattenbruket mycket litet.  Tyngdpunkten i svenskt vattenbruk är i dag matfiskproduktion av kallvattensarterna röding och regnbåge samt odling av musslor. ​​​

Vattenbruks statistik

Jordbruksverket presenterar årligen statistik om Svenskt vattenbruk.

Sammanfattning  avseende verksamhetsåret 2020

Produktionen inom svenskt vattenbruk 2020 har ökat något jämfört med föregående år. Matfiskproduktionen skattas till 9 900 ton i beräknad hel färskvikt. Jämfört med 2019 innebär detta en liten ökning på knappt 300 ton eller 3 %. 

Regnbåge svarar fortsatt för störst andel av produktionen: 8 700 ton, vilket motsvarar nästan 90 %. Andra vanliga arter är röding, vars produktion skattas till 1 100 ton, och mussla vars skörd skattas till 2 300 ton.

Produktionen av sättfisk skattas till drygt 800 ton, vilket innebär en minskning med 100 ton eller ungefär 10 % jämfört med föregående år. Även här är regnbåge den vanligaste arten; produktionen av regnbåge för utsättning skattas till i runda tal 500 ton.

Antalet sysselsatta skattas till 543 personer. Av dessa är 137 personer, eller 1 av 4, företagare eller ägare vid den verksamhet de arbetar på. Flest antal, 242 personer eller nästan hälften, är mellan 40 och 64 år gamla. Statistiken visar också att flest antal personer är sysselsatta på företag som odlar fisk i kassar och att minst antal finns hos företag som odlar kräftdjur.


Rapporten och statistik finns att ta del av i sin helhet på jordbruksverkets hemsida.

Livmedelsstrategin i Sverige - En livsmedelsstrategi för jobb och hållbar tillväxt i hela landet

Den nationella livsmedelsstrategin med sikte mot år 2030 är den första svenska livsmedelsstrategin som omfattar hela livsmedelskedjan. En långsiktig strategi ska bidra till att potentialen för hela livsmedelskedjan nyttjas fullt ut. Det innebär en ökad och hållbar produktion av mat som kan leda till fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet och ge konsumenter, oavsett bakgrund, bättre förutsättningar att göra medvetna val.

Mer information om Livsmedelsstrategin finns på regeringens hemsida.

Den nationella strategin & handlingsplanen för svenskt vattenbruk 2021-2026

Nedan presenteras ett utdrag ur handlingsplanen för svenskt vattenbruk.

Hösten 2019 initierade Jordbruksverket och Havs- och vattenmyndigheten det myndighetsgemensamma projektet Framtidens Fiske och Vattenbruk.

Projektet syftar till att ta fram en gemensam strategi och tre sektorsspecifika handlingsplaner för hållbar utveckling av svenskt fiske och vattenbruk. Med fiske och vattenbruk avses yrkesfiske, fritidsfiske och fisketurism samt uppfödning och odling av djur respektive växter i vatten.

Genom det myndighetsgemensamma projektet och regeringsuppdraget har de två myndigheterna i samverkan med andra berörda myndigheter, näringar, forskning och organisationer utformat en samlad strategi för hållbart fiske och vattenbruk.

Syftet med strategin, som heter Strategi för svenskt fiske och vattenbruk 2021-2026 – friska ekosystem och hållbart nyttjande, är att slå fast en gemensam väg framåt för hållbar utveckling av verksamheterna. Strategin innehåller 15 delmål och kommer att vara styrande för Jordbruksverkets och Havs- och vattenmyndighetens arbete med koordinerad förvaltning och främjande där ekologi, ekonomi och social hållbarhet går hand i hand. Målsättningen är att strategin även ska vara ett stöd för samordnat agerande i näringarnas, länsstyrelsernas samt andra myndigheters och organisationers arbete med fiske- och vattenbruksfrågor.

Handlingsplanerna syftar till att slå fast vilka åtgärder och aktiviteter som behöver vidtas inom respektive sektor för att nå de strategiska målen. Åtgärderna beskrivs med avseende på syfte, bakgrund och genomförande. Flera åtgärder, inte minst på förvaltningsområdet, är av sektorsövergripande karaktär då näringarna i många fall står inför gemensamma utmaningar.

Vattenbrukets tillväxt

Vattenbruk har en stor roll i den globala tillgången på fisk och är den del av matproduktionen som växer snabbast globalt sett enligt FN:s matorgan FAO.

2018 slog vattenbruksproduktionen rekord och det producerades totalt 114.5 miljoner ton i levande vikt (FAO 2020).

Vattenbruket är en viktig livsmedelsproducerande industri, animaliskt protein produceras med ett relativt litet klimatavtryck. Vattenbruket växer snabbare än andra livsmedelsindustrier i världen. Idag är ungefär varannan fisk som konsumeras globalt odlad (FAO, 2020).  

Konsumtionen av fisk har ökat med i genomsnitt ca 1,5 % årligen sedan 1960-talet och skattas nu vara ca 20,5 kg per person och år (FAO, 2020).

På grund av ett historiskt sett hårt fisketryck är många av de vilda matfiskbestånden i världshaven överfiskade, en fortsatt överexploatering av dessa bestånd riskerar att leda till att de försvinner. I takt med att bestånden av fisk och skaldjur i världshaven har minskat, har vattenbruket fått en ökad betydelse för att fylla den ökande efterfrågan.

Vattenbruket i Europa

EU:s sektor för vattenbruk spelar en viktig roll, med en omsättning på ungefär 2,9 miljarder euro i dag, som ger cirka 65 000 jobb.

Europa har ett antal viktiga styrkor när det gäller vattenbruk; 
  • Vi är ledande inom teknik och forskning, 
  • Vi har en stark och välutbildad entreprenörsgrund och 
  • Vårt klimat är lämpligt för många av de arter som för närvarande efterfrågas mest av konsumenter. 
  • Vår kanske största tillgång är de stränga kvalitetsstandarder som vi har fastställt för att säkerställa att vattenbruksprodukter är bra för användning som livsmedel, bra för miljön där de föds upp och hänsynsfull mot djurens hälsa. 

Dessa styrkor för dock även med sig utmaningar. Höga standarder innebär oundvikligen högre kostnader och gör det svårare för våra vattenbrukare att konkurrera på marknader både hemma och utomlands. Ökade krav på både kust- och inlandsmiljön leder till ökad konkurrens om utrymme med andra verksamheter, inklusive bostäder och turism. Och enstaka imageproblem, även om de ofta är ogrundade, fortsätter att förhindra näringen från att få del av de fulla fördelarna med de stränga standarder som den har fastställt för både folk- och djurhälsan.

Många av de som driver på utvecklingen av vattenbruket finns på nationell eller lokal nivå, men EU har ändå en viktig roll att spela i att fastställa en ram för hållbar utveckling av näringen som kommer att säkerställa lika villkor för företagare och ge en solid bas för konsumentförtroende.

Mycket har hänt sedan kommissionen antog sin strategi för hållbar utveckling av det europeiska vattenbruket 2002 och de flesta av åtgärderna som fastställdes då är nu på god väg. Europeiska fiskerifonden anger hållbart vattenbruk som ett av sina prioriterade områden. EU:s sjunde ramprogram för forskning kommer att fortsätta att tilldela omfattande stöd till forskning inom detta område, efter de 80 miljoner euro som gick till stöd för vattenbruksforskning under dess företrädare. Metoder för fysisk planering, som integrerad förvaltning av kustområdena, är bland de prioriterade initiativ som utforskas som en del av den nya europeiska havspolitiken. Och ett antal specifika förslag till lagstiftning, till exempel om ekologisk märkning av vattenbruksprodukter eller villkoren för att föra in främmande arter i EU, har nyligen antagits eller slutförs för närvarande. Inget av dessa initiativ har dock kunnat förhindra stagnationen som har drabbat sektorn. Ett antal utmaningar som identifierades 2002 är fortfarande i stor utsträckning kvar och marknadssituationen fortsätter att utvecklas snabbt. Det är därför, när denna broschyr gick i tryck, som kommissionen förberedde en ny strategi för EU:s vattenbruk baserad på ett årslångt samråd med aktörer. Många av de som driver tillväxten av vattenbruket hittas nödvändigtvis på regional och nationell nivå, men kommissionen är fortfarande övertygad om att ett mer sammansatt utarbetande av politiken på EU-nivå kan hjälpa till att få ut sektorns potential, medan den fortsätter att upprätthålla de högsta standarder för miljöhållbarhet, folkhälsa och djurs välbefinnande.